Samebyar inom Östersunds kommun

Inger-Helene Gråik är ordförande i Jijnjevaerie sameby där hon är född och uppvuxen. Hon ser sig som kulturbärare och traditionsbärare.

– Jag lånar min plats här på jorden av mina barn och barnbarn. För mina föräldrar har det alltid varit viktigt att jag och mina tre syskon ska ha en utbildning så att vi har något att falla tillbaka på, men det har aldrig varit fråga om att jag skulle hålla på med något annat än renskötseln.

Inger-Helene Gråik är kluven till om hon vill att hennes barn ska fortsätta i renskötseln.

– Både ja och nej. Renskötseln är så starkt knuten till allt i mitt liv. Renen är ju allt, min kärlek, min vardag, min mat, materialet till min sömnad, allt jag andas är renen. Men jag vill skydda mina barn från polariseringen och hatet, från rovdjurstrycket, frag­menter­ingen av markerna, från pengabrist, att inte veta vart man ska flytta till vintern för att skogen är nedhuggen. Vi känner oss inträngda i ett hörn. Samtidigt vill jag ge dem mitt arv, det vackraste jag har, livet med renen.

Familjen har sin fasta adress i Rötviken i Krokoms kommun där de bor under bar­marks­säsongen. Mycket av tiden under sommaren tillbringas vid Hotagssamernas gamla sommar­viste vid sjön Låabpeken i Hotagsfjällen. Var familjen bor vintertid varierar beroende på var renarna finner bete olika år. Det vanliga är att renskötarfamiljer hyr hus i Ragunda, Östersund eller Strömsund. Denna vinter går Inger-Helenes barn i skola i Strömsunds kommun.

– Jag gick själv skola i Östersunds kommun några vintrar. Trots att det är 20 år sedan har jag kvar vänner bland mina tidigare skolkamrater”, säger Inger-Helene.

– Vanligtvis kommer vi till Östersunds kommun runt jul, efter renskiljningen där vi delar upp renarna i fem vintergrupper. En vintergrupp har sitt vinterbete i Östersunds och Ragunda kommuner, en annan i Östersund och Strömsund. Renarna vandrar själva de dryga 20 milen från höstlandet och vi flyttar med dem. Det tar ungefär tre veckor. Renarna är i området runt Greningen och Nyby där de förhoppningsvis ska kunna vara hela vintern och äta i lugn och ro.

Inger-Helene är van vid uttryck för samehat och rasism, både under skoltiden men framför allt i vuxen ålder. Hon upplever att det ökat på senare år med sociala medier men försöker att låta det bara passera.

– Jag tror jag är rätt bra på att gömma undan och glömma, jag vill inte låta det påverka mig. Det är nog en vanlig samisk strategi, vi lever ju med konsekvenserna av det ärvda förtrycket.

När renarna flyttade ner till trakten runt Stugun på förvintern inträffade många olyckor längs väg 87. Samebyn vädjade i radio, tidningar och sociala medier om försiktighet i trafiken. Väg 87 saltas vintertid och renarna älskar att slicka i sig saltet. Även om renskötarna vaktar renarna dygnet runt och försöker hålla dem från vägen är det nästan omöjligt. De flesta renarna har reflexband runt halsen för att synas bättre. Inger-Helenes bror Laara fick mycket kärlek och stöd efter ett inlägg i sociala medier med en bild på flera döda renar där han skrev:

– Det är med gråten i halsen jag städar upp på vägen gång på gång, det senaste dygnet har över 10 dräktiga vajor fått sätta livet till. Det är mina och min familjs renar, vårt livsverk och levebröd. Många sänker farten och visar hänsyn men lika många brassar på och gör omkörningar fast både jag och renar är framför.

Inlägget bemöttes också med hatfulla kommentarer om samer och renskötare, vilket är särskilt tungt i en pressad situation.

Så vad skulle Inger-Helene vilja att gemene man känner till om den samiska kulturen?

– Att samisk kultur inte är något som bara inträffar på Samefolkets dag 6 februari eller äger rum inne i stadskärnan med alla vackra färger och de fina kulturarrangemangen på biblioteket. Samisk kultur pågår i skogarna, år efter år, och är högst levande, alldeles särskilt i Östersunds kommun.”