Byggnadstyper i vår kommun

I bastun torkades spannmål och andra matvaror. Byggnaden har ett rum med
en rökugn mitt på golvet. Längs ytterväggarna finns breda hyllor eller lavar som
de kallas. På dessa breddes sädeskornen ut för torkning. Torkningen var
nödvändig för att kornen skulle kunna malas. Kött som skulle torkas och rökas
hängdes upp i taket. Bastur ligger alltid en bit bort från gården på grund av
brandfaran.

En bastu känns igen på de ventilationshål och spår av lavarna som ofta stack ut
genom timmerväggen. Bastur har torvtak för brandfaran och för bättre
isolering. Insidan av väggarna är ofta helt sotiga av eldningen.

På vissa gårdar fanns ett separat hus för mat och dryck, ibland kallat bryggstu
och ibland backstu. Maten som åts varje dag lagades i gårdens kök. Större
insatser som att vår och höst baka tunnbröd eller brygga svagdricka och
brännvin hade man brygg‐ eller bagarstugan till. Byggnaden står som en flygel
till mangårdsbyggnaden. De ser oftast ut som ett litet boningshus med skorsten.

Längs sjöstränderna ligger båthus på de ställen där det varit lämpligt att landa
båtarna. De ligger ofta i grupper där flera ägare har satt sina båthus
tillsammans. Förutom att förvara och skydda båten har båthusen använts till
förvaring av nät och andra fiskeredskap. Ut mot vattnet finns en större
portöppning och in mot land en mindre dörr. En särskild kategori är
kyrkbåthusen som är större och längre. De finns i de sjöar där man gemensamt
färdades till kyrkan i långa kyrkbåtar

Torrdass är en liten och lätt byggnad som man hade en viss frihet att ge en unik
utformning. Tak, dörr och en bänk med hål att sitta över är allt som behövs. Det
är vanligt att ett dass är byggt mot ladugården i närheten av gödselstaden. Det
lilla formatet gör att pulpettak är vanligt. Bänken man satt på kunde ha ett eller
flera hål, ibland med en lägre bänk för barnen. Torrdass på städernas bakgårdar
är ofta långa byggnader med ett stort antal dörrar för att ge avskildhet.

Exempel på hur ett dass kan se ut

Lantbruket i våra bygder har varit baserat på djurhållning. Vidsträckta marker för bete och slåtter lämpade sig väl för kor, får och getter. På gårdarnas inägor odlades spannmål och rotfrukter medan slåttermarkerna låg längre bort. Än längre bort hade man fäbodar dit boskapen flyttades under sommarmånaderna. En fäbod är karaktäristisk med sina många små hus på en öppen vall, det vill säga. en
ängsmark.

På dagarna gick djuren och betade i skogen eller på fjället. Men när
juvren var fulla kom de hem för att bli mjölkade och stå i sommarladugården under natten.

På fäbodar finns även en bustuga för människorna att dels bo i, dels bereda mjölken till smör, messmör och ost. I vissa fall fanns även särskilda kokhus för mjölkhanteringen. Till förvaring av de färdiga mjölkprodukterna fanns en jordkällare. Själva vallen slogs på sensommaren och höet förvarades i ängslador tills det kunde köras hem på vinterföre. För att hålla djuren ute kantades fäboden av en gärdesgård.

Exempel på hur en fäbod kan se ut

Vid sidan av förvaringsbyggnaderna för foder och matvaror på gården finns
även förrådsbyggnader för redskap, vagnar, ved etc. De saknar de täta golven
som finns i härbren och logar och de är ofta enklare utförda och inte så
välbyggda. Funktionen kan ha varierat över tid efter behov. Ibland saknar de
golv som t.ex. vedbodarna. På större gårdar finns förvaringsbyggnader med
flera olika funktioner i samma hus. I ett rum har man förvarat matvaror och i ett
annat redskap.

Portlider är byggnader med en portöppning och ovan på detta ett
förvaringsutrymme. De är bevarade från tiden före 1800‐talet då det fanns
gårdar som var kringbyggda och öppningarna i lidren var vägen in till
gårdstunet. Portlidren står nu oftast för sig själva men formen visar fortsatt den
ursprungliga funktionen.

Exempel på hur ett förråd, lider, portlider kan se ut

Längs vägarna ligger små garagebyggnader med plats för en eller två bilar.
Dessa små enkla byggnader är ett exempel på bilismens framväxt vid mitten av
1900‐talet. De är placerade intill vägen istället för på gården. Anledningen är att
det på den tiden var svårare med snöröjning och det var enklare om bilen var
parkerad vid vägkanten. Garagen rymde bara bilen och hade inga större
biutrymmen för förvaring, Därför är de ofta smala och korta beroende av till
vilken bilmodell de byggdes en gång. Både storleken och placeringen gör att de
sällan används idag. Dagens bilar är större och garagen ligger för långt ifrån
bostaden.

Exempel på hur ett garage kan se ut

Benämningen gjuthus syftar på den byggnadsteknik som husen är byggda med.
De är hus gjutna av kalkbruk. Husen byggdes som ett försök att spara på skog
och bygga hållbara hus. Gjuthusen är lätta att datera eftersom ‐ i stort sätt alla ‐
byggdes mellan 1840 och 1860. Funktionen kan vara till exempel magasin eller
boningshus, men det vanligaste är ladugårdar. Gjuthus byggdes inom det
jämtländska silurområdet där kalksten var lättillgängligt. Därför står de flesta
inom Storsjöbygden och i dess närhet.

Exempel på hur ett gjuthus kan se ut

I härbret förvarades gårdens livsmedel. Byggnadens utformning visar att man
var mån om att skydda spannmål och andra matvaror mot skadedjur och fukt.
Härbret står på ett underrede med stolpar så att byggnaden kommer upp från
marken. Över stolparna har man lagt en s.k. mushylla, en kluven stock som
hindrar möss och andra skadedjur att ta sig in i byggnaden. Golvet är
konstruerat så att plankorna kan pressas samman så det blir tätt. Stommen är
oftast timrad och i just härbret har hantverkarna lagt sig vinn om att göra
stommen tät. I äldre härbren är knutarna väl utförda och insidan av väggarna är
hyvlade.

Härbren har ofta två våningar där den andra våningen är utkragande. Det kan
vara en markering av att det här var en av gårdens viktigaste byggnader. De små
dörrarna förseddes med ett säkert lås och smidesdetaljer. Inredningen är
sparsam med ett rum per våning. Förvaring av spannmål skedde på golvet där
låga väggar höll kornet på plats. Övrig mat förvarades i kaggar eller hängde i
taket

En bod har samma funktion som härbret men är i en våning och saknar
stolpunderrede. Magasin är större förvaringshus inte har den utkragande
våningen och i vissa fall kan de stå direkt på marken. Magasinen finns på gårdar
där spannmålsodlingen var större och en del i gårdens handelsverksamhet.
Under 1800‐talet inrättades lokala distriktsmagasin som var en hjälp vid de
nödår som inföll med jämna mellanrum. Magasin finns även på kyrkplatserna,
men de är kopplade till socknarnas insamling av tionde.
Härbren, bodar och magasin står i de flesta fall ett stycke bort från gården för
risken att de skulle förstöras av en brand på gården. Intill härbret står ofta
gårdens loge.

Exempel på hur ett häbre kan se ut

Exempel på hur en bod kan se ut

Kvarnar har ofta använts gemensamt där flera gårdar gått samman för att
kunna mala säd. Dessa så kallade skvaltkvarnar är ofta små och står över rinnande vatten som fick kvarnhjulet att snurra. Skvaltkvarnen har ett vattenhjul placerat under byggnaden som med en stående axel sammanbinds direkt, utan växel med kvarnstenarna. Från slutet av 1800‐talet byggdes större kvarnar för
kommersiellt bruk där en mjölnare var anställd för att sköta anläggningen. Även
dessa var i regel vattendrivna och står därför vid åar eller forsar. Utöver själva
kvarnstenarna kunde det i de större kvarnarna finnas en rensmaskin, en
skrädmaskin som skalade säden och en sikt för mjölet.

Exempel på hur ett kvarn, skvaltkvarn kan se ut

Kåtan är den traditionella samiska byggnaden, samtidigt som "kåta" är ett samlingsnamn för en mängd olika byggnader. Kåtor har haft skilda funktioner, konstrueras på varierande sätt och tillverkats i olika material, beroende på tid och plats.

Bågstångskåta och klykstångskåta är de av de vanligaste grundkonstruktionerna bland de samiska traditionella byggnaderna.

Båstångskåtan byggs med bågstänger av trästammar, oftast björk, som är naturligt böjda. Bågstängerna kopplas ihop i par med en tvärgående ”stång” genom hål längst upp i ”krokarna”. Bågstängernas storlek och lutning avgör kåtans storlek. Antalet bågstångspar kan variera, det vanligaste är två par men tre eller till och med fyra par förekommer. Ibland har bågstångskåtan en påbyggd farstudel.

Klykstångskåtan har som grundkonstruktion tre eller fyra klykstänger som är ihopkopplade med varandra i toppen. Mot stommen lutas ett antal smäckrare kåtastänger.

Beroende på sitt användningsområde har kåtornas täckning varierat. Flyttbara kåtor täcktes med skinn, filt eller vadmal. Mer fasta kåtor täcktes med torv, näver, bark eller bräder. Enklare tillfälliga kåtor och vindskydd kunde täckas med ris. Byggnadsmaterialet har varierat utifrån vad naturen har haft att erbjuda och tillgången på material har styrt kåtornas utseende. Nere i skogslandet har smäckra granstammar ofta fått tjänstgöra som kåtastänger. Granar är raka och hållbara. Sådana kåtor blir ofta väldigt olika kåtor till fjälls som är byggda av krokig fjällbjörk.

Gemensamt för de flesta kåtor är att det finns en öppen eldstad, oftast stensatt, i mitten av kåtan och i taket ovanför eldstaden en rököppning. Under första hälften av 1900-talet blev det vanligt att byta ut den öppna eldstaden mot en kamin eller liten järnspis.

I kåtor har det bott både människor och djur. Getter, hundar, kor och ibland till och med hästar. I andra kåtor har ägodelar förvarats och i ytterligare andra har kött och fisk rökts.

Exempel på hur en bågstångskåta med täckning kan se ut

Exempel på hur en klykstångskåta kan se ut

Jordkällaren är en viktig förvaringsplats för matvaror där de kan förvaras svalt
på sommaren men ändå frostfritt under vintern. Källare kom att bli vanligare i
och med att potatisen blev ett baslivsmedel under första halvan av 1800‐talet.
Källarna är uppdelade i två rum, vid ingången ett mindre rum, svalen, och
innanför denna själva källaren. Svalen fungerar som en klimatsluss till den
kallare källaren. Taket i källaren är oftast välvt av mindre naturliga stenar eller
av större huggna block. Svalen kan vara murad och välvd men det är också
vanligt att den är i timmer med ett isolerat tak av trä.

Exempel på hur en källare kan se ut

Ladugården är själva kärnan i lantbruksbebyggelsen, med bås och kättar för
kreatur. Bevarade timrade sommarladugårdar vittnar om hur äldre ladugårdar
på hemgården såg ut även om de för vinterbruk kunde ha isolerade golv och
vindsbjälklag. Fukten och värmen i ladugårdarna gjorde att timret inte höll så
länge. Därför började man under 1800‐talet att gjuta eller mura ladugårdarna
av sten eller tegel. Då kunde ladugårdsdelen vara av sten medan tillhörande
lider och höskulle var av trä. Fram till 1900‐talet var det vanligt med en eldstad
för att hålla ladugården varm under den kalla årstiden.

Exempel på hur en ladugård kan se ut

Lekstugor är ofta små kopior av de stilideal som gällde för bostadshus vid tiden
för uppförandet. Även om de oftast har sadeltak med dörr på gaveln så är
panel, färgsättning, taktäckning och fönster inspirerade av senaste mode.
Lekstugorna står oftast nära bostadshuset så man hade viss uppsikt över de
lekande barnen.

Exempel på hur en lekstuga kan se ut

I logen förvarades och tröskades gårdens spannmål och i Jämtland var det
främst fråga om korn. Efter att kärvarna med säd torkats på stänger ute på
åkern togs de in i logen där de lagrades i väntan på tröskningen som skedde
längre fram på vintern. Logarna har alltså utrymmen både för förvaring och
arbete. Längre tillbaka i tiden tröskade man för hand med slaga och arbetet
kunde ta flera månader. Logen har ett eller flera rum för förvaring av kärvar. Var
skörden stor kunde även vinden nyttjas till förvaring. Direkt innanför porten
finns tröskgolvet av plankor som är byggt för att vara stadigt och tätt så att
sädeskornen inte ska rinna bort vid tröskningen. Efter tröskningen togs kornet
till härbret för förvaring.

Under 1800‐talet utvecklades olika maskiner för att underlätta arbetet.
Tröskgolven blev större så att man kunde tröska med en hästdragen bult. I
logen på större gårdar byggdes mer komplicerade tröskmaskiner som drevs som
häst‐ eller vattenkraft. Så beroende av ålder på logen och storlek på gården ser
byggnaderna olika ut. Logarna är fram till 1900‐talet byggda i timmer, ofta med
en tillbyggnad för förvaring av halmen som var en restprodukt. Logar byggdes
även under 1900‐talet trots att tröskningen skedde med flyttbara och
motordrivna tröskverk. Det fanns fortsatt behov av att skydda den otröskade
skörden mot höstregnen men logarna uppfördes då med regelstomme och
brädväggar.

Logen är ofta placerad en bit från gården tillsammans med härbret.

Exempel på hur en loge kan se ut

Östersunds äldsta kända lusthus fanns på den så kallade Kungsgården på Frösön och var från 1710‐talet. Huset är sedan länge borta, men fler andra har byggts både i staden och på landsbygden. Stilmässigt har de ofta klassiserande drag men andra arkitekturstilar har också använts. Ett lusthus är en liten byggnad som byggts för rekreation och för att skänka trivsel utan någon praktisk eller ekonomisk nytta. De är ofta runda, har ett skyddande tak och kan vara med
eller utan väggar och fönster.

Exempel på hur ett lusthus kan se ut

Exempel på hur ett ordenshus, frikyrka kan se ut

Ett ryttarhärbre har egentligen ingen praktisk koppling till jordbruket.
Byggnaden var en del i den militära organisationen. I den lilla timrade
byggnaden förvarades kläder och annan utrustning för ryttare i Jämtlands
hästjägarkår. De indelta soldaterna livnärde sig på ett torp hörande till
bondgårdar i landskapet och bonden skulle se till att det fanns en byggnad för
ryttarens utrustning.

Härbrena är byggda vid mitten av 1800‐talet och
användes tills indelningsverket ersattes av värnplikten omkring 1900.
Ryttarhärbrena står i anslutning till de bondgårdar som ryttaren hörde men ett
stycke från gårdsbebyggelsen, vid en väg eller en gräns mot granngården.
Byggnaden känns igen på att den är liten men liknar i övrigt ett härbre. På
insidan finns upphängningsanordningar för utrustningen.

Exempel på hur ett ryttarhäbre kan se ut

Salpeterlador användes förr i tiden för att framställa salpeter för tillverkning av
krut. På jordgolvet lades myrjord som sedan dränktes in med urin. När jorden
var mättad togs den om hand och urlakades med vatten. Sedan kokades vätskan
i flera dygn så att salpeter utkristalliserades. Salpeterlador liknar i stort sett
ängslador men känns igen på långa öppningar mitt i timmervägen som gjorts för
att få bättre luftning.

Exempel på hur en salpeterlada kan se ut

Till samernas boplatser, ofta kallade visten, hörde inte bara kåtor. Bodar och härbren var betydelsefulla och brukade ha rejäla lås. Bodarna byggdes omsorgsfullt för att hålla länge. Ofta lyftes de på "ben", antingen en kraftig stolpe mitt under byggnaden eller fyra eller sex stolpar en bit över marken för att hålla möss och andra djur borta. I vår- och höstvistena fanns bodar för ägodelar som inte behövdes under sommar och vinter. Sådana bodar låg ofta undangömda en bit från övrig bebyggelse för att ovälkomna gäster inte så lätt skulle hitta dem.

Enklare byggnader och ställningar till förvaring och torkning av kött, ost och fisk och för vädring av kläder och skinn finns i många olika utföranden. Ofta har man använt sig av klykstångsprincipen och kopplat ihop flera stänger, ibland med en "hylla" emellan. Sådana hyllkonstruktioner kan antingen vara öppna eller helt eller delvis överbyggda- Förvaringsställningarna tillverkades vanligen av trä, därför finns det inte så många kvar idag.

Exempel på hur samiska förvaringsbyggnader kan se ut

Exempel på hur en skola kan se ut

Smedjor har av risken för brand placerats en bit från övrig bebyggelse. De har
alltid en skorsten och fönster för att släppa in dagsljus. Invändigt finns en ässja,
där kol förbränns under forcerat drag. Draget fick man från en större bälg som
kallas pust. Viktig inredning var ett smidesstäd och eventuellt ett skruvstycke
samt diverse handverktyg. Vid ingången finns ofta ett speciellt utrymme för
förvaring av kolet.

Exempel på hur en smedja kan se ut

Förutom ladugård och stall kan gårdarna haft andra specifika fähus för höns,
grisar eller getter. Hönshuset känns igen på den lilla luckan där hönsen kan gå ut
och in. I anslutning till grishuset kan det ha funnits en hage omgärdat av ett
staket av trä.

Sommarladugårdar står ofta vid skogskanten så att korna kunde gå på fritt bete
utan att passera åkrar och ängar. Ofta är de timrade med bås längs
långväggarna och gödselränna och mittgång däremellan. Det ger ganska breda
byggnader på mer än fem meter, och därför med relativt flacka sadeltak. På
bakre gaveln finns en eller flera gödselluckor.

Exempel på hur en sommarladugård kan se ut

Utöver gårdens mangårdsbyggnad kan det finnas andra typer av boningshus
som sommarstuga, undantagsstuga, födorådsstuga eller drängstuga.
Sommarstugan med sommarkök flyttade man ut till för att kunna storstäda
vinterköket.

En undantagsstuga eller födorådsstuga användes däremot året om
för den äldre generationen som överlåtit gården och satts ”på undantag”. Det
fanns ett kontrakt som beskrev vad de gamla skulle få som ved och hö etcetera.

Drängstuga är som namnet antyder ett eget hus för gårdens drängar att bo i.
Utseendemässigt kan man inte se någon skillnad på dessa boningshus, men de
är generellt mindre än mangårdsbyggnaden och står ofta i vinkel till den.

Exempel på hur en undantagsstuga kan se ut

I spruthusen förvarades den brandutrustning som gemensamt ägdes av
byinvånarna. De små byggnaderna har en port på ena väggen för den
hästdragna brandsprutan. Spruthusen kan vara timrade men det finns även hus
uppförda av brädor.

Exempel på hur ett spruthus kan se ut

Det som kännetecknar ett stall är de höga långsmala fönstren som ger ljus men
inte går att titta ut genom. Stall användes året om och därför har de ofta
isolerade golv‐ och vindsbjälklag. Stall från 1800‐ och början av 1900‐talen är
ofta små med plats för en eller ett par hästar.

Exempel på hur ett stall kan se ut

Från 1700‐talet brev det vanligt att man anlade sågverk vid mindre vattendrag i
byarna. De var till en början ramsågar med ett grovt blad men med tiden kom
modernare anläggningar med flerbladiga ramsågar som effektiviserade arbetet.
Kopplingen till vattendriften försvann i samband med elektrifieringen av
landsbygden från 1910‐talet. I samband med detta kom allt fler att övergå till
cirkelsågar.

Såghusen är långa och smala byggnader. De vattendrivna sågarna var oftast i två
våningar men de mer sentida är i en våning. Stommen är uppförd av grova
bjälkar som ibland är helt öppen, ibland klädd med panel, men då med portar
och luckor på både gavlar och långsida. Intill såghuset kan man ha uppfört ett
separat spånhus.

Sågarnas placering är litet beroende av vem som uppförde dem. De ligger ibland
på en gemensam allmänning ibland med koppling till en gård.

I ängsladorna förvarades hö till djuren på gården. Efter skörden mitt i
sommaren torkades höet på hässjor och sedan lades det in i ladan. Där skulle
det hållas torrt ända till vintern då man på snöföret kunde köra hem höet till
gården. Ladorna ligger utspridda i landskapet i närhet till de slåtterängar som
hörde till gården.

Ladorna har ett stort rum med ett golv som är luftigt. Vissa lador har även
glesare väggar så att höet ska kunna torka bättre. För att göra det lättare att
lasta in höet har man ofta lagt ladorna intill en brant backe eller en uppbyggd
ramp så att man kan kasta in höet uppifrån.

Längre tillbaka var de byggda i timmer men omkring 1900 kom de allt oftare att
uppföras av brädor. Många lador har även förstorats med tiden alltefter som
skördarna blev större. Då har de en bottenvåning av timmer med en påbyggnad
av brädor.

Exempel på hur en ängslada kan se ut