Bebyggelsehistoria

Här hittar du en kort historik över hur bebyggelsen i Östersunds kommun växt fram genom åren.

Visste du att det endast bodde ungefär tvåhundra personer i Östersund i början av 1800-talet? Mycket har hänt med stadens utveckling genom åren, och här hittar du en historik över hur Östersunds stad och de yttre stadsdelarna vuxit fram från slutet på 1700-talet och framåt.

Östersunds stad växer fram

1786

Den 23 oktober 1786 grundas Östersund, då på i stort sett obebyggd mark.

1788

Första stadsplanen av lantmätare Johan Törnsten fastställs av Kunglig Maj:t i januari. Det är en strikt rutnätsplan uppbyggd av 20 identiskt lika kvarter med måtten 120x120 alnar (ca 72 x 72 m), samt fyra vinkelformade kvarter runt det centralt belägna torget.

Långgatorna har en bredd på 20 alnar (ca 12 meter) och gränderna en bredd på 12 alnar (7,2 meter).

I stadsplanen bestäms att varannan tomt ska vara en kryddgård för trädgårdsodling, varannan för bebyggelse. Det motiverades av att man snabbt ville få en stadskärna utbyggd och av att man ville ha ett gott brandskydd.

1791

En krans av kålgårdar för odling läggs till den ursprungliga planen.

1810

Östersund blir residensstad. Den nya staden får en långsam tillväxt. Trettio år efter grundandet bor knappt tvåhundra personer här och Östersund ser mest ut som en bondby. Inga hus finns kvar från denna tid.

1846

Stadens andra stadsplan antas och innebär i princip en fortsättning på rutnätsplanen. De sydligaste kvarteren görs nu något rektangulära. Bebyggelse tillåts på krydd- och kålgårdar. Enstaka byggnader finns i dag kvar från den expansiva perioden på 1840-talet, bland annat gamla kyrkan, residenset och elementarläroverket.

1864

Stadsplanens rutnät utvidgas ytterligare med Gröngatan som östlig gräns. Ett kvarter, Nytorget (nu Gustaf III:s torg), undantas från bebyggelse.

1881

Stadsområdet utvidgas efter en stadsplan utarbetad av kommissionslantmätare W. Härnqvist, den så kallade Nystan. Denna stadsplan präglas starkt av Byggnadsstadgan för rikets städer från 1874 som eftersträvade effektivt brandskydd, god hygien och en prydlig stadsbild.

Många gator föreslås breddas, Artillerigatan skulle dras ned till Strandgatan och ha en bredd av 36,5 meter. De trädplanterade esplanadstumpar som fortfarande finns i Östersund (Samuel Permansgatan, Artillerigatan, Rådhusgatan och Kyrkgatan) har sitt ursprung i denna plan.

1926

Den sista stora stadsplanen för innerstaden av denna karaktär är 1926 års stadsplan som bland annat omfattar hela innerstaden och som i vissa kvarter ännu inte ersatts av nya detaljplaner

1947

Östersunds första Generalplan behandlar bland annat befolkningsutvecklingen, kommunikationerna och teknisk försörjning. I planen konstateras att tillräckligt gatuutrymme saknas för den rörliga trafiken. Köpmangatan, Storgatan och Prästgatan liksom tvärgatorna anses för smala med hänsyn till trafikens krav samt skäliga krav på ljus och luft.

Generalplanen från 1947 anses dock föråldrad redan innan den antas. Den leder trots det till en rad faktiska gatubreddningar, med placeringar av hus inflyttade på tomtmarken, för att möjliggöra framtida gatubreddningar.

1968

Omarbetningen av 1947 års generalplaneförslag resulterar så småningom i Generalplan 1968. Denna behandlar innerstaden mycket översiktligt, med undantag för trafikutvecklingen.

De yttre stadsdelarnas bebyggelsehistoria

1880-tal

1879 når järnvägen når fram till Östersund. Det medför en inflyttning och byggnadsintensitet utan dess like i stadens historia. Några större industrier finns inte utan staden förblir en tjänstemanna- och köpmannastad.

Järnvägens verkstäder är stadens största arbetsplats. Bostäder för arbetare och järnvägsfolk växer upp på billig mark utanför stadsområdet och främst i Odenslund. I Odenslund byggs egna hem och mindre hyreshus på gamla vretlotter eller på avstyckad mark från de större gårdarna.

Utanför stadens gränser växer små självbyggarsamhällen upp, till exempel Lugnvik, Erikslund, Lillänge, Odenskog och Marielund.

1890-1920

Östersund fortsätter att växa. Längs Strandgatan, Artillerigatan och Regementsgatan bosätter sig välbärgade handlare, tjänstemän och officerare. Hantverkare och lägre tjänstemän bosätter sig i Odenslund och på Söder. Hornsberg blir mer och mer en arbetarförstad.

Det är en expansiv tid och efterfrågan på mark och bostäder är stor. Möjlighet till förtätning i centrala staden är begränsad och en mer eller mindre vildvuxen utomgränsbebyggelse växer upp kring staden.

1910

Jämtlands fältjägarregementes förläggning till staden bidrar till befolkningsökningen.

1912 års stadsplan för Odenslunds dåvarande municipalsamhälle och

1913 års stadsplan för Hornsbergs municipalsamhälle upprättas.

1920-tal

En kortvarig högkonjunktur innebär att stadsdelarna Hornsberg, Karlslund, Söder, Odenslund och Marielund bebyggs. De centralt belägna gårdarna Carlsund och Marielund får släppa till jord för att upplåta mark för bebyggelsevågen och flera egnahem och flerfamiljshus byggs i Marielund och Karlslund.

Egnahemsbyggandet sätter fart efter kriget och flera av de karaktäristiska fastigheterna i Odenslund och på Söder tillkommer.

Endast ett fåtal publika byggnader tillkommer under den här tiden.

Stadsplaneläggningen halkade efter under 20- och 30-talet. Den sista stora stadsplanen av betydelse tillkom 1926 och det var då man löste de problem som fortfarande fanns efter stadsplanen från 1881.

1920 års stadsplan för stadsdelen Söder upprättas.

1930-tal

Årtiondet är av betydelse för bostadsbyggandet utanför staden. Bland annat byggs kvarteret Abborren i Odenslund som är HSB-styrelsens första uppdrag.

Utbyggnaden av egna hem i Karlslund och Odenslund fortsätter.

1940-1950

Stadens befolkning ökar igen och en omfattande utbyggnadstakt av bostäder och affärs- och kontorslokaler sker. Under början av 50-talet består ca en tredjedel av hela stadens bostadsbestånd av hus uppförda under 1940 och början av 1950-talet. Nya stadsdelar växer upp för att tillgodose den växande befolkningen.

Stadens fortsatta utveckling till länets administrativa centrum är en av anledningarna till befolkningsökningen

Odenslund planläggs återigen och Marielund intas i planen. Kristidshusen, enkla trähus med upp till åtta lägenheter i varje hus och byggda av enkla byggnadsmaterial, byggs i stadsdelarna Söder, Odenslund och Karlslund. Dessa hus präglar fortfarande i stor utsträckning dessa stadsdelar.

Omfattande förändringar som präglas av tidens stadsplaneideal och bilismen sker i innerstaden. En saneringskommitté tillsätts med anledning av en motion om sanering av den äldre bebyggelsen.

1940-tal

Stadsdelen Karlslund byggs ut med ett flertal villor men också med flerfamiljshus. Vid Östersunds olika infarter, till exempel i Lugnvik vid norra infarten och i Lillängeområdet, söder och norr om Stuguvägen, växer det upp ”småfolksstråk” med mer eller mindre vildvuxen bebyggelse. Det senare kommer under 50-talet att växa ut till stadsdelen Erikslund. Stadens första sammanhängande industriområde byggs ut i stadsdelen Söder.

Ett av de större mera centralt belägna bostadsbyggnadsprojekten byggs i kvarteret Hjorten.

1942 års stadsplan för stadsdelen Karlslund upprättas. Stadsplanen utvidgas 1945, 1947 och 1949. Det centrala läget gjorde området attraktivt och allt fler högre tjänstemän, förtagare mm bosätter sig här.

En ny byggnadslag kommer 1947 och Generalplaneförslaget för Östersund 1948 kommer att ligga till grund för den fortsatta utbyggnaden av bostäder.

1950-tal

Kvarterssanering i Odenslund sker och en stor del av stadsdelens karakteristiska 1800-tals och sekelskiftesarkitektur får ge vika för ett affärshus och flerfamiljshus i kvarteren Gullvivan och Nejlikan.

Ett omfattande egnahemsbyggande utvecklas framförallt i stadsdelen öster om Krondikesvägen men också i Mjälle på Frösön. Gamla träkåkar på Hornsberg rivs och ersätts med en öppen, exklusiv bebyggelse med villor på stora tomter och det blev ”fint” att bo här. Ett flertal mindre flerfamiljshus med åtta till 20 lägenheter i varje byggs också här.

1960-tal

Bostadsområdena Valhall, Körfältet och Lugnvik byggs till följd av ”miljonprogrammet”. Industriområdenas utbyggnad kring Östersund börjar på allvar och Odenskogs industriområde är det första som byggs. Lugnviks industriområde tillkommer på slutet av 60-talet.

Övre Eriksberg börjar byggas ut.

Innerstaden genomgår stora förändringar då hela eller delar av kvarter rivs och lämnar plats för nya bostads- och affärskomplex.

1960-70

I slutet av 60-talet uppslukas stora arealer av ett omfattande villabyggande i östra och västra Odensala. Bebyggelsen blir tätare under 70-talet då man bygger både flerfamiljs-, kedje- och radhus. Valla-området bebyggs i slutet av 60-talet.

Odenslunds gamla bebyggelse och gamla trädgårdar får ge plats åt nya bostadsområden med hög exploatering.

1971 Storkommunen Östersund bildas genom en sammanslagning av Östersund stad, Frösö köping, Brunflo och Lits kommuner samt delar av Hackås och Hallens kommuner.

1970-80

Den nya bebyggelsen i stadsdelen Torvalla växer fram vid sidan av den äldre. Man bygger tre grannskapsenheter, var och en självförsörjande vad gäller närservice och låg- och mellanstadieskolor. Ett stort stadsdelscentrum byggs ut under 80-talet med en omfattande kommersiell och social service och ett industriområde planeras intill bostadsområdet.

Sidan uppdaterad 2016-07-07